Kommer inte på någon bra rubrik till just detta inlägget...
Men detta inlägget kommer handla om hur jag ser på olika saker i livet som va kärlek är för mig,
Jag kan ju börja med att skriva att jag är kär på riktigt för första gången i mitt liv med en som heter Robert Vilander, Och jag vet att en del läsare vet vem han är, men jag skiter i vad ni skriver och säger om honom, för jag vet nog bäst själv vart jag har han och vart han och jag står. så alla kommenterare om att han är/har vart otrogen mot mig stämmer inte.. för bland det värsta jag vet är at bli kränkt och det tycker jag man blir om ens kille/tjej är otrogen mot än. Och mellan mig och min kille så exicterar bara trohet! Sen va era små öron har hört är eran uppfattning men ni vet inte hela sanningen, right? han är den enda jag vill dela mitt liv med, bo tillsammans med, pussa på, kramas med, och allt det gosiga man gör när man är tillsammans. Jag skulle nog kunna skriva en hel uppsats om folks uppfattning kring vårt förhållande men dem som vet mest och vet va allt handlar om är jag och Robert. Jag och Robert är som gjorda för varandra och så kommer det alltid vara, Våran kärlek kommer inte dö ut på grund av folk som vill sabba allt bara för att han och jag är lyckliga ihop och har hittat varandra. Och hur vi hittade varandra är en helt annan historia från ett annat kapitel...

Så lägg er inte i mitt privat liv när det gäller kärlek för ni vet så lite, ni vet bara det era öron hör och det jag vill säga är rent skitsnack för inget stämmer det ni har hört, right? Tänkte bara säga att om alla kunde ta och växa upp någon gång och tro på sig själva, då skulle jorden/världen vara en mycket bättre plats än ett helvete.